Månadsmöte 16 mars PRO Kalmar
PRO-RESAN TILL KIVIKS ÄPPELMARKNAD 27 SEPTEMBER 2019
Resan t/r Kalmar Kivik startade i ett töcken med dis och dimma, som övergick till regn, vilket vi vid framkomsten väntade ut i bussen ytterligare en kvart. Stora skaror av besökare kom gående ut från marknaden fick oss att tänka: “Detta är rena katastrofen. Hur ska det gå?”
Men regnet upphörde och solljuset kom. Vi traskade igenom hamnområdet, där Kiviks äppelmarknad går av stapeln två dagar per år. Detta är också min forna lekplats, granne till Mors f d två fruktodlingar med fina uteplatser emellan för ätande gäster, där jag också hade gunga och två höga körsbärsträd som var “mina”. Hamnpensionatet tillhörde detta och själva pensionatet låg på andra sidan den stora trädgården och vägen. “Mitt” f d valnötsträd intill f d “sopstationen, kallat “EPA” hade man tagit bort och numera var det ett tillplattat område, anlitat som P-plats. Det behövdes för mängden bilar och bussar var enorm.
Jag visade min sambo Sakari den forne konstnär Frans Bergs villa, som låg nära bussens P-plats och pekade ut bakom vilket fönster Frans Berg hade sin ateljé. där han målade flera av de stilleben jag har på väggarna här i Kalmar. Han målade förstås mycket utomhus och naturskönt också. Han var en vänlig man med baskern på sned, viftande sin promenadkäpp och doftande cigarr. Hans fru, tant Vera och min Mor åkte på en resa tillsammans till Italien, minns jag.
Sakari och jag vandrade till Kungagraven och Sågamöllan, där jag och även min kusin Leif ätit ett flertal våfflor, vilka är huvudtemat för besöket där.
Jag visade Sakari Moriabacken, en väldigt brant backe, där en bilförare hade en icke fungerande broms, varvid bilen brakade rakt in i entrén till huset, där jag gick i söndagsskolan från 3 års ålder. Entrén blv således flyttad till motsatta sidan. Huset bredvid inrymde mina två första skolår. Numera är det omgjort till “Kiviks Strand” som logi och matställe. I närheten vandrade vi på kajen som var lika knagglig som på 40- och 50-talet. Där har säkert många snubblat och slagit i tårna på den ojämna stenbeläggningen. Vi hittade en ledig bänk långt ute på kajen slog oss ned. En vacker vy bredde ut sig framför oss med havet mot land och de förtöjda segelbåtarna.
Vi fortsatte vandringen på Kiviks gator och kom förbi min kusin frukodlare Kjell-Åke Edgarssons barndomshem, vilket även var min fars (som gick bort i tuberkolos 1946) samt min farbror Edgars.
Då huset var ganska litet och trädgården med minimal trädgård, sålde Kjell-Åke huset och flyttade nära sin fruktodling, Björkvångs Frukt AB. Han var en drivande kraft under 27 år för Kiviks Äppelmarknad och tyckte det fick räcka. Därför slutade han med Äppelmarknaden för tre år sedan. Jag är hans enda kusin och vi är jämngamla. Då han stod mitt upp i äppelplockningen till vilken han hade gott om medhjälpare hade han ingen möjlighet att träffa mig denna gång men vi får fler tillfällen.
Vi vandrade vidare, förbi Fritjof Nilsson Piratens f d hus. Han fru Tora var min första tandläkare och gav mig “tandläkarskräck” för flera år framåt. Då jag kom på att jag aldrig hade besvär med tänderna eller behövde någon utdragning, gick dock skräcken över så småningom. Mor och jag var hos Piraten och Tora när deras katt “Skorpan” fått ungar. Jag hade dessa ungar i knät, minns jag.
Vi vandrade vidare Södergatan fram och kom utanför min “gamla tant Bettys” hus. Vad får jag se om inte hennes dotter, Maj-Britt,. min forna barnflicka på trappan. Jag går fram och säger “hej, känner Du igen mig?” Hon tittar på mig och säger “Ja. Det är ju Jane.” Hej, säger även den andra damen. “Jag är Ingrid, också din f d “barnflicka”. Ja, så stod vi där tre “flickor” från 40-talet och kramade om varandra. Det blev ett mycket kärt möte, nästan som om det var planerat, och många gamla minnen dök upp och ventilerades. Mor blev änka då hon var 32 år gammal och drev Hamnpensionatet själv. Därför hade jag “banflickor” som tog hand om mig,
särskilt på somrarna. Sakari och jag gick några hus bort och där hälsade vi på min tredje f d
“barnflicka”. Det återseendet blev lika kärt.
VÄNLIGA HÄLSNINGAR FRÅN JANE JANDEHAV
MED KIVIKSRESAN SOM ETT MYCKET TREVLIGT MINNE NÄRA HJÄRTAT!
